Konceptkonst kan låta som ett underligt begrepp, men det är faktiskt ett mycket bra ord för att beskriva det som många konstnärer har ägnat sig åt under nittonhundratalet ända in i våra dagar. I konceptkonsten är det tankar och idéer som är det viktiga, och det konkreta som man kan ta på är av smärre betydelse. I en tid när ord och information har blivit allt mer dominerande i vår vardag är det inte så konstigt att också konstnärer har behandlat ord och tankar som ett eget medium.

Fokus på idéerna

Till skillnad från poeter, författare och låtskrivare är konceptkonstnärerna inte bundna till ett särskilt medium, ett början och slut eller en låtstruktur. Många konceptkonstnärer rör sig fritt mellan att uttrycka sig i performance, fotografi, måleri, ready-mades, skulptur och installationer. Det gemensamma är att idéerna, det som svävar i luften och inte går att ta på, är det som utgör verket. Termen började att användas på sextiotalet av konstnärer som var inspirerade av det tidiga seklets dadaist-rörelse som redan hade börjat utforska tanken inom konsten. Detta ledde till en andra våg för konceptkonsten och även för dadaister som Marcel Duchamp.

Det som inte finns där

Ett av de bästa exempel för att förstå konceptkonst är att studera Rauschenbergs verk Factum I och Factum II. De båda verken som är gjorda i en blandteknik med måleri och collage på papper är

till synes mycket lika varandra. De ser ut som identiska kopior. Rauschenberg har målat “Factum I” i en spontan stil med rinnande färg och utplacerade tidningsurklipp. Det som uppstår i “Factum II” är just att den är kopierad, de spontana penselstråken och alla små detaljer är kopierade. När de ställs ut tillsammans uppstår verket mellan de båda målningarna, i relationen till varandra.

Tidiga provokatörer

De tidigaste konceptkonstnärerna fick utstå hård kritik från allmänhet och konstkritiker. Många kunde inte förstå hur konst kunde göras av ingenting och rasade över konstens sönderfall.