Ett performancekonstverk är en typ av liveframträdande eller händelse som ska upplevas här och nu. Många performancekonstnärer använder sig av den egna kroppen i sina verk, men de kan också ta hjälp av andra personer och inte alls vara närvarande själva. Performancekonst innefattar ofta dans- eller teaterliknande element men saknar dessa respektive genres särskilda form. Det är också vanligt att performancekonsten har chockerande element såsom nakenhet för att dra till sig uppmärksamhet.
Performancekonst som begrepp började att användas under sextio- och sjuttiotalet. Fler och fler bildkonstnärer och andra typer av konstnärer började att göra uppträdanden. Ibland uppkom performancekonst som en protest mot den stelbenta konstmarknaden och det snäva konstbegreppet. Konstnärerna ville vidga konstbegreppet till att omfatta upplevelser och andra typer av icke-säljbara konstverk. Många ville även engagera och väcka tankar hos publiken, som ofta fick vara delaktiga i konstverken. Ett exempel är Marina Abramovićs konstverk, där publiken ofta spelar en viktig roll. Ett annat exempel är det berömda konstverket av Yoko Ono, där hon lät publiken klippa sönder hennes kläder med hjälp av en sax. Många performancekonstnärer har behandlat
ämnen som tangerar maktstrukturer, könsroller och kroppslig frihet med hjälp av nakenhet.
Eftersom performancekonstverk är bundna till tid och rum, händer det att verk åter sätts upp i olika återskapanden. Då kan särskilt tränade personer återskapa konstverket såsom det en gång utfördes. Därför är det vanligt att performancekonstnärer är mycket noga med att dokumentera sina verk med utförliga instruktioner genom text, bild och video.
Några kända performancekonstnärer är:
- Marina Abramović
- Joseph Beuys
- Yoko Ono
- Hannah Wilke
- Yayoi Kusama
- Anna Berndtson
- Makode Linde
- Catti Brandelius
- Kjartan Slettemark.